Dalmål, det är en lustig dialekt det.

Alla dialekter är ju roliga på ett eller annat sätt men min egen dialekt, Dalmålet, kanske tar priset i många fall.

Vi här i Dalarna har en extremt ful ovana att börja en fråga som ett påstående, ett konkret exempel är från min tid som säljare på Falu Bildemontering. Det jobbet är (ska vara) ganska enkelt, man svarar i telefon när någon har ett problem med sin bil och behöver en reservdel. Ett samtal från en kund Dalarna kunde ofta låta så här:

Kund: ”– Hej, inte har ni en startmotor till en Mazda 626 -89:a?”
Vad svarar man på det? Kanske: ” – Nej, uppenbarligen inte.”?

Eller den här klassikern från samma arbetsplats:

Kund: ” – Hej, har ni några delar till en Mercedes 300 diesel?”
Innan man ens hinner svara ” -Hej” så kommer ett rakt påstående som undergräver frågan:
Kund: ” – Nej, man skrotar väl inga Mercedesar.”

Precis, man gör väl inte det.
Mercedes är ju (enligt ägarna) världens bästa, snyggaste & tryggaste bil. Dom håller i all evighet, och de går aldrig sönder.
Det var väl exakt därför som kunden ringer till en bilskrot, med ett troligt behov av en reservdel till sin trasiga Mercedes.

Okej, ännu ett kul exempel från samma arbetsplats:

Kund: ” -Hej, inte har ni en startmotor till en Volvo 850?”
Återigen, ett påstående om att vi inte har det som efterfrågas, men man håller färgen och ställer motfrågan:
” – Hej, jo det bör vi ha. Vad har du för motor i din bil, och vilken årsmodell är det?”
Nu kommer det man hatade mest av allt:
Kund: ” – Det spelar ingen roll, alla är lika”
Jaha, okej. Men då så. ” – Då skickar vi en random startmotor till en Volvo 850 till dig och det är ingen returrätt om den inte passar!”
Kund: ” – Det är väl klart att ni måste ta tillbaka den om den inte passar!”

Ja, ni förstår kanske problematiken?
Dessvärre är ju dessutom det sista exemplet inte alls specifikt för dalmål.

Avslutningsvis vill jag berätta anekdoten om den gamla damen som ringde och var förtvivlad efter ett besök hos AB Svensk Bilprovning.
Hon hade nått fel på bilen och de hade tipsat om att vi säkert hade delen hon behövde.
Problemet var ju att denna trevliga och försynta dam som kanske var runt 70 år, och hittills inte haft ett enda bekymmer med sin bil innan, inte visste mer om sin bil än att den var:

1: Trasig.
2: Liten.
3: Blå.

Såklart jätteskoj på alla sätt att få det samtalet, och efter en lång stunds pratande kom vi i alla fall överens om att hon skulle forska lite mer i vad hon sökte, och vad hon hade för bil, och sen återkomma. Det gjorde hon och vi löste såklart problemet för henne, vilket gjorde henne så sjukt glad och stolt. Hon hade på helt egen hand löst ett problem med sin trasiga bil, inte illa. 🙂