Massmorden i Falun – 20 år sen i dag.

Jag bodde granne med Mattias och kom hem med min bil precis i samma ögonblick som han avlossade de första skotten. Kanske 10 minuter innan hade han passerat på eller intill den parkeringsplats som jag hörde skotten som dödade 5 unga flickor. Några minuter senare när jag kommit in i mitt hus dödade han två personer till, varav en var en fd kollega till mig. Kort därefter stoppades han av två poliser. Olavi & Berndt. Två hjältar som fick en massa skit efteråt, för att de gjort sitt jobb. Jävligt märkligt.

Men. Vad hade hänt om jag kommit hem 10 minuter innan? Hade min närvaro på parkeringsplatsen gjort att dramat fått en helt annan utgång? Hade han attackerat mig? Det är frågor som jag aldrig kommer få svar på, och lika bra är väl kanske det. 

Vad alla anhöriga nu får gå igenom 20 år efter denna förbannade natt är helt omöjligt att förstå. Bara mina personliga känslor är svåra att greppa. Jag hörde ju skotten. Jag hörde när 5 unga flickor kallblodigt skjöts ihjäl bara några hundra meter från min egen bostad. Hemma i Falun. Lilla trygga jävla Falun.

I dag, exakt på dagen 20 år senare, blir Mattias en fri man igen. Han har sonat sitt brott, och är friskförklarad. Det är så det svenska rättsystemet bedömer saken.

Jag varken kan, eller vill, lägga nån mer värdering i det än att det känns oerhört märkligt att han nu är en fri man efter detta ohyggliga dåd. Det känns bara fel, men kanske är rätt. Vad vet jag.