Blandade känslor

Har tillbringat en stund åt att läsa det som skrivits i kvällstidningar på nätet om lilla Englas försvinnande & hur allt har löst sig.
Att den stackars flickan mördats av en 42 årig man lär ju inte någon missat vid det här laget.
Lika så att Pernilla-mordet i Falun för 8 år sen även fick ett avslut iom 42-åringens erkännande är ju ingen liten nyhet för alla inblandade.
Det känns skönt att det äntligen kom klarhet i det fallet så Sofie & övriga anhöriga får gå vidare i livet!

Det känns fruktansvärt att sånt här händer runt öronen på en här uppe i lilla fridfulla Dalarna. Jag minns hur konstigt allt kändes efter Pernilla-mordet, att se rubriker i tidningarna & se allt på tv efteråt när man själv tillbringade den natten på stan & lika gärna kunnat vara en av de sista som såg Pernilla i livet.

Samma känslor fick man dagen efter den natt då man hörde autmatelden eka över stan!
Morgonen efter ringde mamma & undrade om jag lever..
Det vara bara slumpen som avgjorde då för hade jag kommit hem en kvart tidigare hade jag mest troligt mött Flink på väg ut på sitt sista ”militära uppdrag”…
Min fd kollega blev mördad den natten bara några meter från min nuvarande lägenhet & jag tänker ofta på Johan när jag svänger in med bilen.
Den gången miste många människor livet av en galning med AK5:a & som nu snart kan bli frigiven!

Det man återigen börjar fundera på är ju om sånna här människor som våldtar & mördar verkligen skall straffas med fängelse eller rättspsyk-vård?
Vad är det egentligen kvar att rädda i en sån person som begår grova våldsbrott?
Vad är nyttan?
Finns det egentligen nån i hela världen som tycker att alla individer, oavsett vad de gjort, förtjänar en andra chans?
Finns det nån som älskar dessa individer?

Vore det inte enklast med en rättegång, en dom & en kula i skallen?
Eller är det för enkelt…? Kanske..
Jag är nog inte rätt man att avgöra, jag vet bara hur det känns just nu.

Tänker på familjerna som drabbats… Ingen förtjänar att leva i den sorgen! :/