Tiotalets bästa hårdrock | HYMN


Iron Maiden. Foto: Andreas Carlsson/Rockfoto

Då har vi kommit fram till den tyngre tiotalsmusiken. HYMNs Anton Hedberg listar årtiondets bästa hårdrocksalbum genom att välja en skiva från varje år.

Avenged Sevenfold – Nightmare (2010)

2009 var Avenged Sevenfold redo att bli giganter. Deras självbetitlade album hade två år tidigare gjort stor succé och nu skulle framgången uppföljas, men ödet ville annat… Mot slutet av året hittades trumslagaren Jimmy ”The Rev” Sullivan död. ”The Rev” var starkt bidragande till bandets musikskrivande och frågan var om bandet överhuvudtaget skulle orka fortsätta utan honom. Kort efter hans begravning enades dock bandet om att en fortsättning var ett måste. Dream Theater-trummisen Mike Portnoy hyrdes in och Nightmare kunde färdigställas. Plattan överträffade de höga förväntningarna och den står sig än i dag som en av decenniets starkaste hårdrocksalbum.

Metallica & Lou Reed – Lulu (2011)

2011 erbjöd en rad grymma skivor från bland annat Mastodon, Trivium, In Flames, Dream Theater och Wolves In The Throne Room. Det var dock en oväntat kollaboration mellan Lou Reed och Metallica som kom att sticka ut mest. Tillsammans gav de oss Lulu som vände upp och ner på tillvaron. Valet kan tyckas vara märkvärdigt, roligt – till och med idiotiskt. Men även fast majoriteten var snabba med att döma ut projektet har albumet på senare dagar fått upprättelse och anses numera vara missförstått.

Den som verkligen ger sig tid till att försöka komma överens med Lulu kommer antingen att bli rikligt belönad eller svårt skadad. Skivan som inleds med textraden ”I would cut my legs and tits off when I think of Boris Karloff and Kinski in the dark of the moon” förblir en udda fågel som förargat en hel generation hårdrockare, konst som världen knappast lär se likhet av igen.

SabatonCarolus Rex (2012)

För professionella tyckare och självutnämnda hårdrockskännare är valet av Sabaton ofta tabu. Bandet som kontinuerligt anklagats för onyanserad nationalism och krigsromantik målas ofta upp som zenit av hårdrockens fulkultur. Men om man bortser från allt som omhuldar bandet och bara lyssnar på musiken kommer man snart fram till att albumet är en enastående skapelse. Som musikalisk historieberättare är den svenska versionen av Carolus Rex ett mästerverk. Storslagen power metal om kung Karl XII blir inte bättre än så här.

Ghost – Infestissumam (2013)

2013 var Tobias Forges Ghost fortfarande bara Ghost. Inga namn var kända, bara Papa Emeritus II och hans ghouls. Mellan den hyllade debuten Opus Eponymous och de riktigt stora genombrottet Meliora kom Infestissumam. Albumet innehåller lysande nummer som ”Secular Haze” och ”Year Zero” där varje låt kompletterats med snygga illustrationer av Zbigniew M. Bielak. Med dess radiovänliga melodier och sataniska hårdrocken kom Infestissumam att bli den felande länken mellan doom metal och pop.

Behemoth – The Satanist (2014)

2014 skapade polska Behemoth ett fulländat mästerverk av black metal. Nergal lyckades tillsammans med sina bandkollegor Orion, Inferno och Seth kombinera medryckande riff, helvetiska trummor och avgrundssång med blasfemi. Just blasfemi är något som sällan uppskattats i deras katolska hemland. Behemoth har kontinuerligt smutskastats av den konservativa regeringen och trots att bandet allt som oftast ses som en hädelse har de förmått att växa till planets största black metal-akt. The Satanist förblir Behemoths, och kanske hela den extrem hårdrockens, absoluta höjdpunkt.

Iron MaidenThe Book of Souls (2015)

Det går inte att sluta förundras över hur Iron Maiden år efter år lyckas att hålla sig relevanta. Steve Harris låtskrivande verkar aldrig gå ur stil, så inte heller på The Book of Souls. Järnjungfrun har alltid haft ett gott öga för långa episka låtar och här finns hela tre verk som spänner sig över tio minuter. Avslutande ”Empire of the Clouds” sträcker sig längst med sina arton minuter och ibland känns det som att stycket i sin ensamhet hade räckt för att befästa Iron Maidens plats på heavy metal-tronen.

Gojira – Magma (2016)

Gojira har blandat stilar som death-, nu- och progressiv metal. Någonstans längst vägen har detta utvecklats till en helt egen stil. Gojiras säregna drag kom till sin rätta på L’Enfant Sauvage (2012) och fulländades på Magma. Albumet är ett bevis på hur hårdrocken fortsatt vågar vandra på otrampad mark. Skivans mest uppmärksammade spår ”Stranded” är en fingervisning på hur bandet skiljer sig från omvärlden.

Myrkur – Mareridt (2017)

Danska Amalie Bruun blandar mörk och trolsk folkmusik med black metal. På Mareridt förkroppsligar den tidigare fotomodellen sina mardrömmar genom sin text och musik. Att sången varierar mellan danska och engelska är något som förhöjer intrycket och som även gav rum för ett gästinhopp från Chelsea Wolfe. Med Mareridt visade Myrkur oss en tidigare oupptäckt vrå av den svarta hårdrocken, en förrädisk vrå som är andligt mystisk och mörk som natten.

Architects – Holy Hell (2018)

Architects har sedan 2016 bearbetat en stor sorg. Det var det året då bandets gitarrist Tom Searle gick bort efter en treårig kamp mot hudcancer. Tom grundade Architects tillsammans med sin tvillingbror Dan men trots broderns bortgång valde bandet att fortsätta turnera utan större avbrott. Dan förklarade att bandet skulle fortsätta som en hyllning till sin tvillingbror. Han meddelade även att bandet inte skulle ge ut någon ny musik så länge de inte var hundra procent säkra på att Tom skulle varit stolt över deras verk. Två år efter hans död kom så Holy Hell och precis som Dan utlovat var musiken någonting alldeles extra, något som Tom säkerligen skulle varit stolt över.

Rammstein – Untitled/RAMMSTEIN (2019)

De senaste året har Rammstein på nytt visat varför de har en plats som ett av världens största hårdrocksband. I maj kom ett blytungt obetitlat album som med råge påvisade att tyskarna inte lutar sig mot gamla meriter. Albumet frälste gamla fans och lockade till sig nya med oemotståndliga nummer som ”RADIO” och ”AUSLÄNDER”. Det är smått oförståeligt att bandet mäktat med att hålla ihop originalmedlemmarna från dag ett och att de 23 år senare förmår att göra 2019 års bästa album.

× × ×




Source

Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av cookies. mer information

Dina cookie-inställningar för denna webbplats är satt till ”tillåt cookies” för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för cookies eller om du klickar ”Godkänn” nedan så samtycker du till detta.

Stäng